16 december, 2023

Andra delen i KHK serien får Kaptenen ta ”pennan ”

Av Håkan Jartelius

Hej bloggen.
Jag heter Alexander Bergström och spelar i Karlskrona Hk. Det är så dom flesta känner mig.
Jag jobbar också på Länsförsäkringar sedan en tid tillbaka. Men viktigaste av allt så är jag pappa till två söner och man till min fru.

Jag har hunnit bli 37 år, tiden går väldigt fort och nu tänkte jag reflektera lite kring hur jag hamnade här.

Jag är exilskåning, ursprungligen från Osby i norra Skåne. Där växte jag upp och lärde mig älska att spela ishockey.
Jag brottades och spelade fotboll också men hockeyn var alltid nummer ett.
Som 16 åring så flyttade jag från mina föräldrar och Osby för att gå gymnasiet i Ängelholm och spela i Rögle bks juniorlag.
Efter fyra år i Ängelholm med en del spel i A-laget så bytte jag till Olofström i div 1, efter det tog det årets tränare med mig till Oskarshamn där jag var två år i allsvenskan. Här träffade jag också min fru. Nu var jag 22-23 och det var dags att börja tänka på livet efter hockeyn tyckte jag, så då började jag högskolan i Borås och spelade samtidigt i Borås Hc.
Efter två bra år där så fick jag chansen att komma tillbaka till ett storsatsande Rögle Bk och eftersom jag hade lite band därifrån sedan innan så kunde jag inte låta bli att spela där igen.

Vi gick upp i Shl med Rögle det åter men hela året var väldigt upp och ner för att säga det fint. När Rögle var klara för säsongen så bröt jag och Rögle kontraktet och jag var återigen ”tvungen” att flytta.
Närmast geografiskt så blev det en flytt ner till Malmö ett år.

Under den här tiden så hade jag först fått upp hoppet om att jag kunde spela högre upp, men jag kände också att tiden började rinna ut. När Malmö inte ville ha mig heller så debatterade jag med mig själv om jag skulle ta något jobb utomlands i någon mindre liga, om jag skulle börja plugga igen eller om jag skulle ge min karriär en chans till.

Då hörde Stefan Bengtzen av sig och frågade om jag vill spela i Karlskrona HK.
Jag tänkte att detta var min sista chans att nå drömmen om SHL så det blev att dra flyttlasset österut.

Direkt när jag kom hit så började jag spela med Pär Lindholm och Filip Cruseman. På isen var det som om att allt bara släppte och vi hittade väldigt bra kemi i kedjan. Även utanför isen umgicks vi, såklart även med många andra i laget men jag och Filip hängde väl lite mer.

Här spelade jag fyra raka säsongen och med matchen hemma mot Västerås den 10 mars 2015 som största höjdpunkt.
Här träffade jag också ägaren av den här bloggen, Håkan Jartelius som har bett mig skriva lite om mig själv. Håkan har hängt med i och runt laget stor del av min tid i Khk. Även när jag spelade utomlands så hade vi kontakt och träffades på sommarträningarna.

Efter fem år utomlands med minnen för livet så var det dags för barnen att börja skolan, och det var dags för mig att komma tillbaka till Khk som jag håller väldigt kärt.
Det är verkligen en dröm att åka ut genom tunneln på hemmamatcherna och mötas av blackbugs och alla andra som är Khk.
Det är något jag kommer sakna väldigt mycket och som jag försöker njuta av så mycket som möjligt just nu.

Detta blev väl en snabb sammanfattning av dom senaste 30 åren men jag tänker att ni ska hinna med att slå in några julklappar också.

God jul önskar eran #22