22 maj, 2022

Självömkan och uppryckning

Av Håkan Jartelius

God förmiddag

Jag är inne i ett stadie där jag tycker att allt går emot mig och det blir ju inte bättre av att kolla ner på mina ben och då få syn på gipset 😃

Jag hoppas verkligen att jag blir av med det efter sex veckor och inte efter tolv veckor som min läkare sa till mig på uppvaktet. Hade jag inte vaknat till ordentligt innan dess så blev jag klarvaken då…

Sa du TOLV veckor sa du??? Det var inte inte det jag signade upp mig för innan operationen och jag kände hur skrämselhickan började att komma. Jag fick bara en bild i huvudet att jag skulle sitta på soldäck på kryssningen med gipset, aldrig i livet hann jag tänka innan läkaren sa till mig att jag brukar läka väldigt bra så jag kan kanske slippa gipset efter sex veckor. Det är en deal som jag absolut kan köpa. Så det är bara sex veckor för mig som gäller.

Just nu är det bara kalabalik i huvudet på mig och lyckas jag med att skapa ett tillfälle för att få ett andningshål i tillvaron så dröjer det inte längre innan det kommer något som täppar igen hålet igen. Jag blir tokig …

Men å andra sidan så måste jag sluta med att tycka synd om mig själv för jag vet många i min omgivning som inte heller mår så bra, och av många olika saker så har dom mera rätt att få klaga över deras situation än vad jag har….

Det blir inte så många spaltmeter i den här bloggen om hockeyn just nu på grund av flytt och återhämtning efter operationen men snart så